Alla hjärtans-minnen

Alla hjärtans dag var en stor dag när jag var yngre. Pirrig gick jag till skolan och med stor förväntan satt jag där under lektionen och dagdrömde om att få en ros från min hemliga beundrare. Oftast blev jag besviken. Men två gånger under min skoltid hände det att jag faktiskt fick en ros, men till min besvikelse aldrig från skolans snyggaste kille.

Ett fint minne jag har av denna, för många ångestfyllda, dag är när jag var en åtta-nio år. Min första kärlek, Johan, och jag hade ett hemligt ställe i skogen där vi bodde, där vi brukade lämna hemliga lappar till varandra. (Gud förbjude att vi skulle våga träffas face to face! Detta hände endast i sällskap med vänner och en gång minns jag att det spårade ur när min bästis Malin tvingade sin kille att äta en myra. Men det är en annan historia...)

Just på alla hjärtans dag låg det ett brev på det hemliga stället. Till Nicole stod det med spretiga bokstäver. Jag öppnade kuvertet och tog ut ett fint dinosaurie-brevpapper, där det stod följande:

Inget jag vet,
bättre än du.
Jag hoppas du blir
min blivande fru.  

Jag läste det så många gånger att jag fortfarande, typ sexton år senare, kommer ihåg varje ord. Och till dags datum är det nog fortfarande det finaste kärleksbrev jag fått (sms räknas inte!).